Vinterlandskap och kultur!

Vintern har tagit ett fast grepp om det svenska landskapet. Landskapet är vintervitt, kulturlandskapet lika så. Men den kreativa kulturen då? Har det vita täcket gjort att alla dragit sig tillbaka och gått i ide? Har vintern även påverkat kulturarenorna?

Visst har jag varit på ”kulturmöten” med halvfulla salonger den senaste veckorna, för att folk just har glidit av vägen med bilen, eller fastnat på tåg ned frusna växlar. Men bortsett från transportproblem är det faktiskt igång och puttrar på som vanligt. Glödande människor som kontrasterar mot den kalla omgivningen. Runt om i regionen sker det saker... full aktivitet är det, över allt.

Men hur blir en filminspelning i vinterlandskap, när man räknat med höstlandskap i november? Jag undrar hur det egentligen gick kring inspelningen av ”Vad är det som är så jävla roligt?” som hade inspelningsdagar i helgen som just passerat? Fungerade kameran i kylan?

Hur gick det egentligen... jag ringer upp Ida?

Ida svarar: Allt har fungerat, väldigt kallt har det varit, men det har rullat på. En skådis från Hjo blev dock fast i snö och kyla, så ersättare fick hoppa in från trakten. Det har faktiskt fungerat bra!

Kameran har funkat fint fast det varit kallt.

Ok, att producera kultur tar inte hänseende till köld utan kameran rullade vidare och dokumenterar dagens kultur...

Förra veckan bevakade jag ungdomars möjliga intresse kring kulturlandskapet i regionen, ur ett turistiskt och hållbart perspektiv. Hur ser alla organisationer och föreningar, samt regionen på den unga generationens tankar? Finns det ett intresse att öppna dörren för unga i utveckling av kulturlandskap och vårt gemensamma kulturarv? Om denna sak skall vi tvista och jag som ungkulturkonsulent vill gärna ha in tankar från er unga där ute. Hur ligger landet? Känner ni er välkomna att dela vårat gemensamma kulturarv? Vill ni det? Tankar?

Teaterhuset i Mölndal, i en gammal lada, faktiskt en del i ett kulturlandskap och jag har varit där. Vilket ställe! En verklig plats för ALLA som vill ”kulturera” – otaliga grupper från unga till gamla som producerar teater för sig själva och för alla som vill komma på besök. Just nu repar ett ungt gäng i egen regi ”en midsommarnatts dröm”. Graffitimålade parkbänkar på scenen visar kanske vårat nya kulturlandskap? Visst vill vi bevara det gamla, men också släppa in det nya? Eller?